Jim Ford och Lee Moses

Två av mina bästa skivköp detta år har varit nya återutgivningar med Jim Ford och Lee Moses, två artister som torde vara helt okända för den stora publiken. Praktiskt taget hela Lee Moses kända produktion finns på Sanctuary-utgåvan "Time And Place", där hans lp med samma namn utökats med det dryga halvdussin singlar han släppte på olika etiketter från 1965 till 1972. Jim Fords enda fullängdare "Harlan County" kom 1969 och har på tyska Bear Familys utgåva "The Sounds Of Our Time" utökats med femton fina bonusspår, de flesta av dem outgivna. Några av dem har dock spelats in av andra artister.

Lee Moses föddes i Atlanta 1941 och blev ett lokalt namn på Atlantas soul- och bluesscen, då han ofta spelade på stadens klubbar och ibland fick hoppa in som gitarrist när olika berömdheter kom till staden. Han hade dock större ambitioner än att vara kompmusiker. Av någon anledning tog dock hans försök till solokarriär aldrig riktig fart. Under en femårsperiod släppte han sex singlar på sex olika bolag. Det handlade i flera fall om rätt primitiva lågbudgetinspelningar, men här fanns alldeles lysande exempel på rå southern soul som "Bad Girl Pts. 1 & 2" (uppdelad på två singelsidor) och "If Loving You Is A Crime (I'll Always Be Guilty)".

1971 fick han chansen att släppa en fullängdare, utgiven på Maple och försedd med en fullständigt sanslös baksidestext av en radio-DJ vid namn Jack Walker. "Time And Place" innehöll nio låtar, varav två var nyinspelningar av gamla singelspår och de övriga en blandning av originallåtar och covers som "California Dreaming" och en både funkig och långsam, sex minuter lång "Hey Joe", låtar han gör i helt unika versioner.

I Hendrix-doftande funklåten "Got That Will" förklarar Lee Moses att han "got that will to learn, I'm gonna be a star one day". Så skulle det inte bli. Kanske hade Lee Moses chanser redan då passerat. Marvin Gaye släppte "What's Going On" samma år som "Time And Place" kom. Soulpublikens smak gick mot en mer polerad och sofistikerad ljudbild, långt från det råa uttryck som kännetecknade Lee Moses musik.

Lee Moses kom bara att släppa en enda singel till, en cover på "The Dark End Of The Street" som hamnar ganska ner på listan över de bästa versionerna på denna klassiker. Även här ger han låten delvis ny text, med ett långt talat parti som bl a listar olika djurarter som "like to make love", vilket tyvärr bara får komisk effekt.

Lee Moses dog obemärkt 1997.

Medan Lee Moses inte ens hade så mycket som en lokal hit, kunde Jim Ford åtminstone känna av lite av rockstjärnelivet i skiftet mellan 60- och 70-tal, då han umgicks med personer som Sly Stone och hade vissa framgångar som låtskrivare. "Niki Hoeky", som gjordes odödlig av Aretha Franklin, är en av de låtar som har Fords namn i kompositörsfältet. Tyvärr skulle en stor del av Jim Fords fortsatta liv förmörkas av vissa av de sämre sidorna hos rockstjärnelivet, men han har åtminstone överlevt.

Jim Ford kom från en fattig familj i samma del av Kentucky som Loretta Lynn kom från, en bakgrund han skildrade i titelspåret på sin enda lp, "Harlan County", utgiven på Sundown 1969. Denna rikt varierade skiva gjorde rätt få intryck när den kom, men har med tiden blivit en favorit för de få fantaster som fått tag på den. En cd-utgåva var en kort tid tillgänglig och titelspåret dök upp på samlingen "Country Got Soul Vol. 2" för några år sedan, vilket var inledningen till min bekantskap med Jim Ford.

Skivan är lite svår att entydigt klassificera, men countrysoul är den beteckning som ligger närmast till hands och brukar användas. Här varvas vackra, stråkinramade ballader med smutsig funk och r&b. Det är uppenbart hämtat influenser både från sin barndoms Kentucky och New Orleans, där han tillbringade flera av sina ungdomsår. Detta är inte minst tydligt i titelspåret, där r&b-kompet omger en text av det slag som brukar sjungas till komp av steel guitar och fiddle. Variationen är inte mindre på extraspåren på "The Sounds Of Our Time"-utgåvan, där renodlad country samsas med pop och r&b.

Efter denna skiva höll sig Jim Ford kvar i musikbranschen ett drygt årtionde och samarbetade med bl a Sly Stone, Bobby Womack, Ronnie Wood och inte minst Nick Lowe, som i häftet till nya Bear Family-utgåvan kallar Jim Ford "the biggest musical influence in my life". Bland de många outgivna spåren på denna utgåva finns Fords version av "36 Inches High", som Lowe spelade in tidigt under sin solokarriär.

Efter en lång tid av drogproblem drog sig Jim Ford tillbaka och bosatte sig på en husvagnsparkering i Kalifornien, där han hittades av den svenske entusiasten L-P Anderson. Resultatet blev en lång artikel i Sonic Magazine och även Bear Familys fina Jim Ford-utgåva. För detta förtjänar Anderson ett stort tack, liksom hans medhjälpare Per Magnusson.

Nick Lowe i Uppsala Konsert & Kongress, 14 september 2007

Frågan om ett nytt konserthus i Uppsala har varit en politisk surdeg i åratal. Frågan har stötts och blötts om och om igen, men efter många vändor står det nu där, som en gigantisk kub av glas och betong intill den på dagarna livliga handeln på Vaksala torg, bara ett stenkast från den enorma byggarbetsplats som omger Uppsalas tågstation.
En av de första artister som uppträdde i det nya konserthuset, efter beslut i kommunfullmäktige kallat Uppsala Konsert & Kongress, var Nick Lowe. Den småilskne gamle pubrocksikonen, som på senare år blivit en distingerad, balladsjungande gentleman, intog konserthuset ensam, utrustad med en akustisk gitarr och ett gäng fantastiska låtar.
Att jag skulle se Nick Lowe var självklart, men jag hade under ganska många dagar övervägt om min sköra ekonomi tålde ett konsertbesök just nu, eller om jag skulle vänta till spelningen i Stockholm i oktober, då min ekonomi förhoppningsvis skulle vara bättre. Till slut kom jag fram till att absolut inte hade råd att se Nick Lowe i Uppsala, men jag löste en biljett ändå. Jag fick en plats på rad 17, en bra bit bak, men med god utsikt mot scenen.
De flesta jag såg vid insläppet såg ut att vara sådana som nog köpte Brinsley Schwarz-skivorna när de var nya. Tyvärr var det fortfarande väldigt glest i bänkarna några minuter innan föreställningen skulle börja och den fortsatta tillströmningen var ytterst blygsam. Nick Lowe fick spela i en halvfull konsertsal.
Han gjorde dock det bästa av situationen och levererade en solid soloföreställning, där tyngdpunkten låg på låtar från de senaste fyra (och alldeles ypperliga) skivorna, men med åtminstone en handfull tillbakablickar på sin tidigare karriär. Iförd vit skjorta, mörka kostymbyxor och sitt karaktäristiska kritvita hårsvall intog han scenen redan några minuter efter utsatt tid. Utan att byta gitarr förmådde han göra de flesta av sina låtar rättvisa, inklusive mer rockiga nummer som snygga Chuck Berry-pastischen "I Knew The Bride (When She Used To Rock'n'Roll)". Klassikern "(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding" blev i soloformatet närmast en smått sorgsen reflexion och någonting helt annat än de mer kända versionerna med Brinsley Schwarz och Elvis Costello.
Bland de övriga låtarna kan nämnas "People Change", "Soulful Wind", "Without Love", "Shelley My Love", "Lately I've Let Things Slide", "Has She Got A Friend?", "I Trained Her To Love Me", "All Men Are Liars" (kanske som motvikt mot det misogyna anslaget i sistnämnda låt), "Cruel To Be Kind" och extranumret "The Beast In Me".
Mellansnacket var lagom sparsamt men underhållande. Han inledde med att göra lite reklam för sin senaste skiva, som han inte räknade med att någon i publiken kände till ("if you hear something that's not familiar, it's from my new cd. Check it out!") Han berömde Uppsalas konserthus, berättade bakgrunden till låten "Indian Queens" (som tydligen är namnet på en sömnig by i sydvästra England, nära en stuga dit Nick Lowe brukade ta sina kompisar på veckolånga fester) och berättade att han dagen innan sett en fantastisk konsert med Prince i London. Han önskade att han kunde säga "so many hits, so little time" med samma allvar som Prince. Han tackade även publiken för att den trotsat väder, vind och diverse konkurrerande nöjesaktiviteter för att se hans konsert.
Nick Lowes röst är inte särskilt omfångsrik, men den har med åren blivit allt allt mer uttrycksfull och har använts till stor effekt på hans senaste fyra skivor, liksom även under kvällens konsert.
Om jag ska klaga på något, då är det att Nick Lowe avslutade det hela efter bara omkring 75 minuter, om ens det. Han hade helt säkert kunnat hålla på ett bra tag längre. Många bra låtar var ännu ospelade och de alltför få som hade kommit var helt uppenbart sugna på mer.
Några rader framför mig i publiken satt Per Gessle, som såg ut att vara den i lokalen som ägnat störst del av dagen åt sitt utseende. Medan jag inte lyssnar särskilt mycket på Gessles musik själv, har det alltid stått klart för mig att han har utmärkt musiksmak. Det intrycket förstärktes i går kväll.

Jerry Lee Lewis i Solnahallen, 7 mars 2007

I december 1956 debuterade Jerry Lee Lewis som skivartist på Sun Records med singeln "Crazy Arms". B-sidan var en av Jerry Lees få egna kompositioner och hette "End of the Road". I dag, ganska precis ett halvsekel senare, har Jerry Lee Lewis ännu inte nått vägens slut.

Den 7 mars 2007 ledde vägen till Solnahallen utanför Stockholm, en bedrövligt ful sportlokal som ser ut som en något åldrad och överdimensionerad gymnastiksal för en gymnasieskola. Solnahallen är knappast känd för musikevenemang och det blir snart tydligt att lokalen är föga lämpad för den här typenm av stora evenemang. Med en enda garderob och alldeles för få toaletter blir situationen vid läktaringångarna snabbt smått kaotisk. Mitt i detta kaos förekommer försäljning av souvenirer, t ex en ful t-shirt för 350:-. På ett ställe står fyra söta tjejer och säljer vinylsinglar med några som heter Hi-Winders. Tjejerna är klädda så att de utan problem hade smält in på ett evenemang av denna typ år 1957. T o m håret har de fixat enligt det sena 50-talets mode. Det visar sig att de är där för att hjälpa förbandet.

Så småningom tar jag mig till min plats på läktaren, nästan så långt från scenen man kan komma. Ur högtalarna strömmar förfärlig 80-talsmusik, framförd av folk som Phil Collins. Scenen verkar vara rudimentärt uppbyggd utan några slående visuella detaljer. Hela evenemanget andas lågbudget. Det enda som inte andas lågbudget är biljettpriserna. Även de allra sämsta stolarna kostade en bra bit över 500 kronor.

Snett framför mig sitter två medelålders herrar som redan verkar ha fått sig en hel del innanför skinnvästarna. De försöker charma några kvinnor med idiotiska monologer där ordet "balle" har en viktig och återkommande roll. Under de närmaste timmarna kommer de även att försöka prata med alla andra i närheten. I allmänhet får de artiga svar som i klartext betyder något i stil med att "jag har annat att göra än att lyssna på debilt fyllesnack". Då och då brister en av herrarna ut i ett "fuckin' rock'n'roll". Minst tio gånger under kvällen går någon av dem ut. Varje gång kommer han tillbaka med en burk starköl. De verkar ha lyckats gömma en System-kasse någonstans i Solnahallen.

Efter vad som känns som en evighet av väntan kliver förbandet upp på scenen. Dessa fem unga män verkar ha pluggat 50-talsläxan väl. Energisk rockabilly blandas med Little Richard-pastischer. Mellan låtarna gör de lite reklam för sin nya 45-varvare. De spelar bra, men jag blir lite misstänksam mot ett band som inte vågar släppa in en enda ballad i sin låtlista.

Förbandet går av scenen, 80-talsmusiken strömmar åter ur högtalarna och ännu en evighetslång väntan börjar. Redan innan någon sett skymten av huvudattraktionen börjar det bli uppenbart att lokalen är dåligt anpassad för så stora folkmängder. Luften blir fuktig och kvav. Det låga taket gör att luftmängden inte riktigt verkar räcka till.

Så småningom kliver Jerry Lee Lewis kompband The Killer Band upp på scenen. The Killers mångårige vapendragare Kenneth Lovelace framför Don Gibsons "Oh, Lonesome Me" och säger sedan några ord om hur trevligt det är att vara tillbaka i Stockholm och om "the last man standing", alltså Jerry Lee Lewis, som ännu inte synts till. Därefter följer tre låtar till. Varje medlem i bandet får chansen att framföra en låt. Det är inget större fel på musiken, men det var inte det här vi betalade dyra biljetter för att höra.

Så småningom lunkar huvudpersonen ut på scenen. "The last man standing", "the killer", Jerry Lee Lewis, iklädd vad som ser ut att vara en kritstrecksrandig skjorta. Han sätter sig vid pianot och kör igång "Down The Line", en låt Roy Orbison skrev och Jerry Lee spelade in under deras gemensamma tid vid Sun Records. Rösten låter lite sliten, men det är snabbt uppenbart att Jerry Lee inte tappat förmågan att spela piano. Konserten börjar lovande.

"Welcome to the Grand Ole Opry!" säger Jerry Lee när låten är slut. Skämtet verkar ha gått över huvudet på de flesta i publiken. "No, just kidding. This ain't the Grand Ole Opry, this is the Grand Rock'n'Roll Opry!" Därefter inleder han en version av Hank Williams "You Win Again" och visar att han har kvar åtminstone en del av vad som gjort honom till en genial uttolkare av andras material. Framförandet är opolerat, men Jerry Lees lite spruckna röst förstärker intrycket av hjärtesorg hos berättaren. På slutet ändrar han i texten och inför nya rim. Han har i 50 års tid och på oräkneliga inspelningar visat sin kärlek till Hank Williams låtar. Kärleken består, även en mulen kväll i en sunkig idrottshall utanför Stockholm.

Tempot höjs med en låt jag tror heter "I Just Don't Want To Be Lonely Tonight". Tempot är högre, men intensiteten hos det föregående numret saknas. Därefter kommer "CC Rider", en urgammal låt som många kanske främst känner till som inledningslåt under många av Elvis Presleys 70-talskonserter. Jerry Lee Lewis för dock låten tillbaka till dess ursprung och framför den som en blues i mellantempo. Sedan kommer en av konsertens höjdpunkter, "Another Place, Another Time", den magnifika titellåten på Jerry Lee Lewis fina countryskiva från 1968.

För nästa nummer går Jerry Lee Lewis tillbaka till sin första session vid Sun. "Crazy Arms" känns som ett tappert försök, men låten vill inte riktigt sitta denna kväll. Konserten tappar ännu mer i angelägenhetsgrad med en trist "Johnny B Goode". "Before The Night Is Over" är inte dålig, men saknar mycket av det som gjorde den så bra på "Last Man Standing"-skivan. Sedan kommer kvällens andra Chuck Berry-låt med "Sweet Little Sixteen".

Vad som sedan följer är en lång paus. Jerry Lee Lewis sitter vid pianot, säger något till bandmedlemmar och något jag inte uppfattar till publiken. Från publiken hörs spridda rop på "Great Balls Of Fire". Därefter säger Jerry Lee något i stil med "I'm trying to remember the name of the song I wanna sing. If I can't find a song I want to sing, I'm not gonna do it". Ännu en paus följer, innan Jerry Lee inleder en version av "Roll Over Beethoven" som låter som att han faktiskt vill framföra den. Hela detta mellanspel är ett skådespel värdigt en legendarisk diva som Jerry Lee Lewis.

Publiken verkar ha halvsovat eller pratat sig igenom flera av de tidigare låtarna. Med "Great Balls Of Fire" ger han publiken vad den vill ha. Det här är en rockpublik, inte en countrypublik. Jublet efteråt är öronbedövande. Även Jerry Lee Lewis verkar ha fått upp ångan och med de två senaste låtarna har han faktiskt rockat med övertygelse.

Nästa låt blir den sista för kvällen. "Whole Lotta Shakin' Goin' On" håller igång publiken. Efter några minuter sparkar Jerry Lee Lewis undan pianostolen och går av scenen. Bandet fortsätter spela, medan stora delar av publiken strömmar ut ur lokalen. De vet att det inte blir några extranummer, trots att Jerry Lee Lewis bara framfört 12 låtar och spenderat långt under en timme på scenen. Kanske kan man se varje framträdande av Jerry Lee Lewis år 2007, efter 50 år av droger, sprit, tragedier och galenskap, som ett extranummer i sig, efter en lång och extraordinär karriär.

Jag vandrar ut i Solna-natten. Vid en busshållplats blir jag nästan omkullvält av en 55-årig rocker med kraftigt nedsatt balanssinne. Jag har för första och kanske enda gången sett Jerry Lee Lewis live. Framträdandet var kort och ojämnt. Hade det varit någon annan som stod på scenen hade jag kanske kallat evenemanget en katastrof, med tanke på biljettpriset och de yttre omständigheterna. Tanken slår mig att jag nog borde ha satsat pengarna på att se Dolly Parton i stället, men jag vet samtidigt att om jag hade ångrat mig länge om jag inte tagit chansen att se Jerry Lee Lewis, en av de få levande artister på vilka epitetet legend inte känns opassande.