I december 1956 debuterade Jerry Lee Lewis som skivartist på Sun Records med singeln "Crazy Arms". B-sidan var en av Jerry Lees få egna kompositioner och hette "End of the Road". I dag, ganska precis ett halvsekel senare, har Jerry Lee Lewis ännu inte nått vägens slut.
Den 7 mars 2007 ledde vägen till Solnahallen utanför Stockholm, en bedrövligt ful sportlokal som ser ut som en något åldrad och överdimensionerad gymnastiksal för en gymnasieskola. Solnahallen är knappast känd för musikevenemang och det blir snart tydligt att lokalen är föga lämpad för den här typenm av stora evenemang. Med en enda garderob och alldeles för få toaletter blir situationen vid läktaringångarna snabbt smått kaotisk. Mitt i detta kaos förekommer försäljning av souvenirer, t ex en ful t-shirt för 350:-. På ett ställe står fyra söta tjejer och säljer vinylsinglar med några som heter Hi-Winders. Tjejerna är klädda så att de utan problem hade smält in på ett evenemang av denna typ år 1957. T o m håret har de fixat enligt det sena 50-talets mode. Det visar sig att de är där för att hjälpa förbandet.
Så småningom tar jag mig till min plats på läktaren, nästan så långt från scenen man kan komma. Ur högtalarna strömmar förfärlig 80-talsmusik, framförd av folk som Phil Collins. Scenen verkar vara rudimentärt uppbyggd utan några slående visuella detaljer. Hela evenemanget andas lågbudget. Det enda som inte andas lågbudget är biljettpriserna. Även de allra sämsta stolarna kostade en bra bit över 500 kronor.
Snett framför mig sitter två medelålders herrar som redan verkar ha fått sig en hel del innanför skinnvästarna. De försöker charma några kvinnor med idiotiska monologer där ordet "balle" har en viktig och återkommande roll. Under de närmaste timmarna kommer de även att försöka prata med alla andra i närheten. I allmänhet får de artiga svar som i klartext betyder något i stil med att "jag har annat att göra än att lyssna på debilt fyllesnack". Då och då brister en av herrarna ut i ett "fuckin' rock'n'roll". Minst tio gånger under kvällen går någon av dem ut. Varje gång kommer han tillbaka med en burk starköl. De verkar ha lyckats gömma en System-kasse någonstans i Solnahallen.
Efter vad som känns som en evighet av väntan kliver förbandet upp på scenen. Dessa fem unga män verkar ha pluggat 50-talsläxan väl. Energisk rockabilly blandas med Little Richard-pastischer. Mellan låtarna gör de lite reklam för sin nya 45-varvare. De spelar bra, men jag blir lite misstänksam mot ett band som inte vågar släppa in en enda ballad i sin låtlista.
Förbandet går av scenen, 80-talsmusiken strömmar åter ur högtalarna och ännu en evighetslång väntan börjar. Redan innan någon sett skymten av huvudattraktionen börjar det bli uppenbart att lokalen är dåligt anpassad för så stora folkmängder. Luften blir fuktig och kvav. Det låga taket gör att luftmängden inte riktigt verkar räcka till.
Så småningom kliver Jerry Lee Lewis kompband The Killer Band upp på scenen. The Killers mångårige vapendragare Kenneth Lovelace framför Don Gibsons "Oh, Lonesome Me" och säger sedan några ord om hur trevligt det är att vara tillbaka i Stockholm och om "the last man standing", alltså Jerry Lee Lewis, som ännu inte synts till. Därefter följer tre låtar till. Varje medlem i bandet får chansen att framföra en låt. Det är inget större fel på musiken, men det var inte det här vi betalade dyra biljetter för att höra.
Så småningom lunkar huvudpersonen ut på scenen. "The last man standing", "the killer", Jerry Lee Lewis, iklädd vad som ser ut att vara en kritstrecksrandig skjorta. Han sätter sig vid pianot och kör igång "Down The Line", en låt Roy Orbison skrev och Jerry Lee spelade in under deras gemensamma tid vid Sun Records. Rösten låter lite sliten, men det är snabbt uppenbart att Jerry Lee inte tappat förmågan att spela piano. Konserten börjar lovande.
"Welcome to the Grand Ole Opry!" säger Jerry Lee när låten är slut. Skämtet verkar ha gått över huvudet på de flesta i publiken. "No, just kidding. This ain't the Grand Ole Opry, this is the Grand Rock'n'Roll Opry!" Därefter inleder han en version av Hank Williams "You Win Again" och visar att han har kvar åtminstone en del av vad som gjort honom till en genial uttolkare av andras material. Framförandet är opolerat, men Jerry Lees lite spruckna röst förstärker intrycket av hjärtesorg hos berättaren. På slutet ändrar han i texten och inför nya rim. Han har i 50 års tid och på oräkneliga inspelningar visat sin kärlek till Hank Williams låtar. Kärleken består, även en mulen kväll i en sunkig idrottshall utanför Stockholm.
Tempot höjs med en låt jag tror heter "I Just Don't Want To Be Lonely Tonight". Tempot är högre, men intensiteten hos det föregående numret saknas. Därefter kommer "CC Rider", en urgammal låt som många kanske främst känner till som inledningslåt under många av Elvis Presleys 70-talskonserter. Jerry Lee Lewis för dock låten tillbaka till dess ursprung och framför den som en blues i mellantempo. Sedan kommer en av konsertens höjdpunkter, "Another Place, Another Time", den magnifika titellåten på Jerry Lee Lewis fina countryskiva från 1968.
För nästa nummer går Jerry Lee Lewis tillbaka till sin första session vid Sun. "Crazy Arms" känns som ett tappert försök, men låten vill inte riktigt sitta denna kväll. Konserten tappar ännu mer i angelägenhetsgrad med en trist "Johnny B Goode". "Before The Night Is Over" är inte dålig, men saknar mycket av det som gjorde den så bra på "Last Man Standing"-skivan. Sedan kommer kvällens andra Chuck Berry-låt med "Sweet Little Sixteen".
Vad som sedan följer är en lång paus. Jerry Lee Lewis sitter vid pianot, säger något till bandmedlemmar och något jag inte uppfattar till publiken. Från publiken hörs spridda rop på "Great Balls Of Fire". Därefter säger Jerry Lee något i stil med "I'm trying to remember the name of the song I wanna sing. If I can't find a song I want to sing, I'm not gonna do it". Ännu en paus följer, innan Jerry Lee inleder en version av "Roll Over Beethoven" som låter som att han faktiskt vill framföra den. Hela detta mellanspel är ett skådespel värdigt en legendarisk diva som Jerry Lee Lewis.
Publiken verkar ha halvsovat eller pratat sig igenom flera av de tidigare låtarna. Med "Great Balls Of Fire" ger han publiken vad den vill ha. Det här är en rockpublik, inte en countrypublik. Jublet efteråt är öronbedövande. Även Jerry Lee Lewis verkar ha fått upp ångan och med de två senaste låtarna har han faktiskt rockat med övertygelse.
Nästa låt blir den sista för kvällen. "Whole Lotta Shakin' Goin' On" håller igång publiken. Efter några minuter sparkar Jerry Lee Lewis undan pianostolen och går av scenen. Bandet fortsätter spela, medan stora delar av publiken strömmar ut ur lokalen. De vet att det inte blir några extranummer, trots att Jerry Lee Lewis bara framfört 12 låtar och spenderat långt under en timme på scenen. Kanske kan man se varje framträdande av Jerry Lee Lewis år 2007, efter 50 år av droger, sprit, tragedier och galenskap, som ett extranummer i sig, efter en lång och extraordinär karriär.
Jag vandrar ut i Solna-natten. Vid en busshållplats blir jag nästan omkullvält av en 55-årig rocker med kraftigt nedsatt balanssinne. Jag har för första och kanske enda gången sett Jerry Lee Lewis live. Framträdandet var kort och ojämnt. Hade det varit någon annan som stod på scenen hade jag kanske kallat evenemanget en katastrof, med tanke på biljettpriset och de yttre omständigheterna. Tanken slår mig att jag nog borde ha satsat pengarna på att se Dolly Parton i stället, men jag vet samtidigt att om jag hade ångrat mig länge om jag inte tagit chansen att se Jerry Lee Lewis, en av de få levande artister på vilka epitetet legend inte känns opassande.
Den 7 mars 2007 ledde vägen till Solnahallen utanför Stockholm, en bedrövligt ful sportlokal som ser ut som en något åldrad och överdimensionerad gymnastiksal för en gymnasieskola. Solnahallen är knappast känd för musikevenemang och det blir snart tydligt att lokalen är föga lämpad för den här typenm av stora evenemang. Med en enda garderob och alldeles för få toaletter blir situationen vid läktaringångarna snabbt smått kaotisk. Mitt i detta kaos förekommer försäljning av souvenirer, t ex en ful t-shirt för 350:-. På ett ställe står fyra söta tjejer och säljer vinylsinglar med några som heter Hi-Winders. Tjejerna är klädda så att de utan problem hade smält in på ett evenemang av denna typ år 1957. T o m håret har de fixat enligt det sena 50-talets mode. Det visar sig att de är där för att hjälpa förbandet.
Så småningom tar jag mig till min plats på läktaren, nästan så långt från scenen man kan komma. Ur högtalarna strömmar förfärlig 80-talsmusik, framförd av folk som Phil Collins. Scenen verkar vara rudimentärt uppbyggd utan några slående visuella detaljer. Hela evenemanget andas lågbudget. Det enda som inte andas lågbudget är biljettpriserna. Även de allra sämsta stolarna kostade en bra bit över 500 kronor.
Snett framför mig sitter två medelålders herrar som redan verkar ha fått sig en hel del innanför skinnvästarna. De försöker charma några kvinnor med idiotiska monologer där ordet "balle" har en viktig och återkommande roll. Under de närmaste timmarna kommer de även att försöka prata med alla andra i närheten. I allmänhet får de artiga svar som i klartext betyder något i stil med att "jag har annat att göra än att lyssna på debilt fyllesnack". Då och då brister en av herrarna ut i ett "fuckin' rock'n'roll". Minst tio gånger under kvällen går någon av dem ut. Varje gång kommer han tillbaka med en burk starköl. De verkar ha lyckats gömma en System-kasse någonstans i Solnahallen.
Efter vad som känns som en evighet av väntan kliver förbandet upp på scenen. Dessa fem unga män verkar ha pluggat 50-talsläxan väl. Energisk rockabilly blandas med Little Richard-pastischer. Mellan låtarna gör de lite reklam för sin nya 45-varvare. De spelar bra, men jag blir lite misstänksam mot ett band som inte vågar släppa in en enda ballad i sin låtlista.
Förbandet går av scenen, 80-talsmusiken strömmar åter ur högtalarna och ännu en evighetslång väntan börjar. Redan innan någon sett skymten av huvudattraktionen börjar det bli uppenbart att lokalen är dåligt anpassad för så stora folkmängder. Luften blir fuktig och kvav. Det låga taket gör att luftmängden inte riktigt verkar räcka till.
Så småningom kliver Jerry Lee Lewis kompband The Killer Band upp på scenen. The Killers mångårige vapendragare Kenneth Lovelace framför Don Gibsons "Oh, Lonesome Me" och säger sedan några ord om hur trevligt det är att vara tillbaka i Stockholm och om "the last man standing", alltså Jerry Lee Lewis, som ännu inte synts till. Därefter följer tre låtar till. Varje medlem i bandet får chansen att framföra en låt. Det är inget större fel på musiken, men det var inte det här vi betalade dyra biljetter för att höra.
Så småningom lunkar huvudpersonen ut på scenen. "The last man standing", "the killer", Jerry Lee Lewis, iklädd vad som ser ut att vara en kritstrecksrandig skjorta. Han sätter sig vid pianot och kör igång "Down The Line", en låt Roy Orbison skrev och Jerry Lee spelade in under deras gemensamma tid vid Sun Records. Rösten låter lite sliten, men det är snabbt uppenbart att Jerry Lee inte tappat förmågan att spela piano. Konserten börjar lovande.
"Welcome to the Grand Ole Opry!" säger Jerry Lee när låten är slut. Skämtet verkar ha gått över huvudet på de flesta i publiken. "No, just kidding. This ain't the Grand Ole Opry, this is the Grand Rock'n'Roll Opry!" Därefter inleder han en version av Hank Williams "You Win Again" och visar att han har kvar åtminstone en del av vad som gjort honom till en genial uttolkare av andras material. Framförandet är opolerat, men Jerry Lees lite spruckna röst förstärker intrycket av hjärtesorg hos berättaren. På slutet ändrar han i texten och inför nya rim. Han har i 50 års tid och på oräkneliga inspelningar visat sin kärlek till Hank Williams låtar. Kärleken består, även en mulen kväll i en sunkig idrottshall utanför Stockholm.
Tempot höjs med en låt jag tror heter "I Just Don't Want To Be Lonely Tonight". Tempot är högre, men intensiteten hos det föregående numret saknas. Därefter kommer "CC Rider", en urgammal låt som många kanske främst känner till som inledningslåt under många av Elvis Presleys 70-talskonserter. Jerry Lee Lewis för dock låten tillbaka till dess ursprung och framför den som en blues i mellantempo. Sedan kommer en av konsertens höjdpunkter, "Another Place, Another Time", den magnifika titellåten på Jerry Lee Lewis fina countryskiva från 1968.
För nästa nummer går Jerry Lee Lewis tillbaka till sin första session vid Sun. "Crazy Arms" känns som ett tappert försök, men låten vill inte riktigt sitta denna kväll. Konserten tappar ännu mer i angelägenhetsgrad med en trist "Johnny B Goode". "Before The Night Is Over" är inte dålig, men saknar mycket av det som gjorde den så bra på "Last Man Standing"-skivan. Sedan kommer kvällens andra Chuck Berry-låt med "Sweet Little Sixteen".
Vad som sedan följer är en lång paus. Jerry Lee Lewis sitter vid pianot, säger något till bandmedlemmar och något jag inte uppfattar till publiken. Från publiken hörs spridda rop på "Great Balls Of Fire". Därefter säger Jerry Lee något i stil med "I'm trying to remember the name of the song I wanna sing. If I can't find a song I want to sing, I'm not gonna do it". Ännu en paus följer, innan Jerry Lee inleder en version av "Roll Over Beethoven" som låter som att han faktiskt vill framföra den. Hela detta mellanspel är ett skådespel värdigt en legendarisk diva som Jerry Lee Lewis.
Publiken verkar ha halvsovat eller pratat sig igenom flera av de tidigare låtarna. Med "Great Balls Of Fire" ger han publiken vad den vill ha. Det här är en rockpublik, inte en countrypublik. Jublet efteråt är öronbedövande. Även Jerry Lee Lewis verkar ha fått upp ångan och med de två senaste låtarna har han faktiskt rockat med övertygelse.
Nästa låt blir den sista för kvällen. "Whole Lotta Shakin' Goin' On" håller igång publiken. Efter några minuter sparkar Jerry Lee Lewis undan pianostolen och går av scenen. Bandet fortsätter spela, medan stora delar av publiken strömmar ut ur lokalen. De vet att det inte blir några extranummer, trots att Jerry Lee Lewis bara framfört 12 låtar och spenderat långt under en timme på scenen. Kanske kan man se varje framträdande av Jerry Lee Lewis år 2007, efter 50 år av droger, sprit, tragedier och galenskap, som ett extranummer i sig, efter en lång och extraordinär karriär.
Jag vandrar ut i Solna-natten. Vid en busshållplats blir jag nästan omkullvält av en 55-årig rocker med kraftigt nedsatt balanssinne. Jag har för första och kanske enda gången sett Jerry Lee Lewis live. Framträdandet var kort och ojämnt. Hade det varit någon annan som stod på scenen hade jag kanske kallat evenemanget en katastrof, med tanke på biljettpriset och de yttre omständigheterna. Tanken slår mig att jag nog borde ha satsat pengarna på att se Dolly Parton i stället, men jag vet samtidigt att om jag hade ångrat mig länge om jag inte tagit chansen att se Jerry Lee Lewis, en av de få levande artister på vilka epitetet legend inte känns opassande.
