Två av mina bästa skivköp detta år har varit nya återutgivningar med Jim Ford och Lee Moses, två artister som torde vara helt okända för den stora publiken. Praktiskt taget hela Lee Moses kända produktion finns på Sanctuary-utgåvan "Time And Place", där hans lp med samma namn utökats med det dryga halvdussin singlar han släppte på olika etiketter från 1965 till 1972. Jim Fords enda fullängdare "Harlan County" kom 1969 och har på tyska Bear Familys utgåva "The Sounds Of Our Time" utökats med femton fina bonusspår, de flesta av dem outgivna. Några av dem har dock spelats in av andra artister.
Lee Moses föddes i Atlanta 1941 och blev ett lokalt namn på Atlantas soul- och bluesscen, då han ofta spelade på stadens klubbar och ibland fick hoppa in som gitarrist när olika berömdheter kom till staden. Han hade dock större ambitioner än att vara kompmusiker. Av någon anledning tog dock hans försök till solokarriär aldrig riktig fart. Under en femårsperiod släppte han sex singlar på sex olika bolag. Det handlade i flera fall om rätt primitiva lågbudgetinspelningar, men här fanns alldeles lysande exempel på rå southern soul som "Bad Girl Pts. 1 & 2" (uppdelad på två singelsidor) och "If Loving You Is A Crime (I'll Always Be Guilty)".
1971 fick han chansen att släppa en fullängdare, utgiven på Maple och försedd med en fullständigt sanslös baksidestext av en radio-DJ vid namn Jack Walker. "Time And Place" innehöll nio låtar, varav två var nyinspelningar av gamla singelspår och de övriga en blandning av originallåtar och covers som "California Dreaming" och en både funkig och långsam, sex minuter lång "Hey Joe", låtar han gör i helt unika versioner.
I Hendrix-doftande funklåten "Got That Will" förklarar Lee Moses att han "got that will to learn, I'm gonna be a star one day". Så skulle det inte bli. Kanske hade Lee Moses chanser redan då passerat. Marvin Gaye släppte "What's Going On" samma år som "Time And Place" kom. Soulpublikens smak gick mot en mer polerad och sofistikerad ljudbild, långt från det råa uttryck som kännetecknade Lee Moses musik.
Lee Moses kom bara att släppa en enda singel till, en cover på "The Dark End Of The Street" som hamnar ganska ner på listan över de bästa versionerna på denna klassiker. Även här ger han låten delvis ny text, med ett långt talat parti som bl a listar olika djurarter som "like to make love", vilket tyvärr bara får komisk effekt.
Lee Moses dog obemärkt 1997.
Medan Lee Moses inte ens hade så mycket som en lokal hit, kunde Jim Ford åtminstone känna av lite av rockstjärnelivet i skiftet mellan 60- och 70-tal, då han umgicks med personer som Sly Stone och hade vissa framgångar som låtskrivare. "Niki Hoeky", som gjordes odödlig av Aretha Franklin, är en av de låtar som har Fords namn i kompositörsfältet. Tyvärr skulle en stor del av Jim Fords fortsatta liv förmörkas av vissa av de sämre sidorna hos rockstjärnelivet, men han har åtminstone överlevt.
Jim Ford kom från en fattig familj i samma del av Kentucky som Loretta Lynn kom från, en bakgrund han skildrade i titelspåret på sin enda lp, "Harlan County", utgiven på Sundown 1969. Denna rikt varierade skiva gjorde rätt få intryck när den kom, men har med tiden blivit en favorit för de få fantaster som fått tag på den. En cd-utgåva var en kort tid tillgänglig och titelspåret dök upp på samlingen "Country Got Soul Vol. 2" för några år sedan, vilket var inledningen till min bekantskap med Jim Ford.
Skivan är lite svår att entydigt klassificera, men countrysoul är den beteckning som ligger närmast till hands och brukar användas. Här varvas vackra, stråkinramade ballader med smutsig funk och r&b. Det är uppenbart hämtat influenser både från sin barndoms Kentucky och New Orleans, där han tillbringade flera av sina ungdomsår. Detta är inte minst tydligt i titelspåret, där r&b-kompet omger en text av det slag som brukar sjungas till komp av steel guitar och fiddle. Variationen är inte mindre på extraspåren på "The Sounds Of Our Time"-utgåvan, där renodlad country samsas med pop och r&b.
Efter denna skiva höll sig Jim Ford kvar i musikbranschen ett drygt årtionde och samarbetade med bl a Sly Stone, Bobby Womack, Ronnie Wood och inte minst Nick Lowe, som i häftet till nya Bear Family-utgåvan kallar Jim Ford "the biggest musical influence in my life". Bland de många outgivna spåren på denna utgåva finns Fords version av "36 Inches High", som Lowe spelade in tidigt under sin solokarriär.
Efter en lång tid av drogproblem drog sig Jim Ford tillbaka och bosatte sig på en husvagnsparkering i Kalifornien, där han hittades av den svenske entusiasten L-P Anderson. Resultatet blev en lång artikel i Sonic Magazine och även Bear Familys fina Jim Ford-utgåva. För detta förtjänar Anderson ett stort tack, liksom hans medhjälpare Per Magnusson.
Monday, September 17, 2007
Saturday, September 15, 2007
Nick Lowe i Uppsala Konsert & Kongress, 14 september 2007
Frågan om ett nytt konserthus i Uppsala har varit en politisk surdeg i åratal. Frågan har stötts och blötts om och om igen, men efter många vändor står det nu där, som en gigantisk kub av glas och betong intill den på dagarna livliga handeln på Vaksala torg, bara ett stenkast från den enorma byggarbetsplats som omger Uppsalas tågstation.
En av de första artister som uppträdde i det nya konserthuset, efter beslut i kommunfullmäktige kallat Uppsala Konsert & Kongress, var Nick Lowe. Den småilskne gamle pubrocksikonen, som på senare år blivit en distingerad, balladsjungande gentleman, intog konserthuset ensam, utrustad med en akustisk gitarr och ett gäng fantastiska låtar.
Att jag skulle se Nick Lowe var självklart, men jag hade under ganska många dagar övervägt om min sköra ekonomi tålde ett konsertbesök just nu, eller om jag skulle vänta till spelningen i Stockholm i oktober, då min ekonomi förhoppningsvis skulle vara bättre. Till slut kom jag fram till att absolut inte hade råd att se Nick Lowe i Uppsala, men jag löste en biljett ändå. Jag fick en plats på rad 17, en bra bit bak, men med god utsikt mot scenen.
De flesta jag såg vid insläppet såg ut att vara sådana som nog köpte Brinsley Schwarz-skivorna när de var nya. Tyvärr var det fortfarande väldigt glest i bänkarna några minuter innan föreställningen skulle börja och den fortsatta tillströmningen var ytterst blygsam. Nick Lowe fick spela i en halvfull konsertsal.
Han gjorde dock det bästa av situationen och levererade en solid soloföreställning, där tyngdpunkten låg på låtar från de senaste fyra (och alldeles ypperliga) skivorna, men med åtminstone en handfull tillbakablickar på sin tidigare karriär. Iförd vit skjorta, mörka kostymbyxor och sitt karaktäristiska kritvita hårsvall intog han scenen redan några minuter efter utsatt tid. Utan att byta gitarr förmådde han göra de flesta av sina låtar rättvisa, inklusive mer rockiga nummer som snygga Chuck Berry-pastischen "I Knew The Bride (When She Used To Rock'n'Roll)". Klassikern "(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding" blev i soloformatet närmast en smått sorgsen reflexion och någonting helt annat än de mer kända versionerna med Brinsley Schwarz och Elvis Costello.
Bland de övriga låtarna kan nämnas "People Change", "Soulful Wind", "Without Love", "Shelley My Love", "Lately I've Let Things Slide", "Has She Got A Friend?", "I Trained Her To Love Me", "All Men Are Liars" (kanske som motvikt mot det misogyna anslaget i sistnämnda låt), "Cruel To Be Kind" och extranumret "The Beast In Me".
Mellansnacket var lagom sparsamt men underhållande. Han inledde med att göra lite reklam för sin senaste skiva, som han inte räknade med att någon i publiken kände till ("if you hear something that's not familiar, it's from my new cd. Check it out!") Han berömde Uppsalas konserthus, berättade bakgrunden till låten "Indian Queens" (som tydligen är namnet på en sömnig by i sydvästra England, nära en stuga dit Nick Lowe brukade ta sina kompisar på veckolånga fester) och berättade att han dagen innan sett en fantastisk konsert med Prince i London. Han önskade att han kunde säga "so many hits, so little time" med samma allvar som Prince. Han tackade även publiken för att den trotsat väder, vind och diverse konkurrerande nöjesaktiviteter för att se hans konsert.
Nick Lowes röst är inte särskilt omfångsrik, men den har med åren blivit allt allt mer uttrycksfull och har använts till stor effekt på hans senaste fyra skivor, liksom även under kvällens konsert.
Om jag ska klaga på något, då är det att Nick Lowe avslutade det hela efter bara omkring 75 minuter, om ens det. Han hade helt säkert kunnat hålla på ett bra tag längre. Många bra låtar var ännu ospelade och de alltför få som hade kommit var helt uppenbart sugna på mer.
Några rader framför mig i publiken satt Per Gessle, som såg ut att vara den i lokalen som ägnat störst del av dagen åt sitt utseende. Medan jag inte lyssnar särskilt mycket på Gessles musik själv, har det alltid stått klart för mig att han har utmärkt musiksmak. Det intrycket förstärktes i går kväll.
En av de första artister som uppträdde i det nya konserthuset, efter beslut i kommunfullmäktige kallat Uppsala Konsert & Kongress, var Nick Lowe. Den småilskne gamle pubrocksikonen, som på senare år blivit en distingerad, balladsjungande gentleman, intog konserthuset ensam, utrustad med en akustisk gitarr och ett gäng fantastiska låtar.
Att jag skulle se Nick Lowe var självklart, men jag hade under ganska många dagar övervägt om min sköra ekonomi tålde ett konsertbesök just nu, eller om jag skulle vänta till spelningen i Stockholm i oktober, då min ekonomi förhoppningsvis skulle vara bättre. Till slut kom jag fram till att absolut inte hade råd att se Nick Lowe i Uppsala, men jag löste en biljett ändå. Jag fick en plats på rad 17, en bra bit bak, men med god utsikt mot scenen.
De flesta jag såg vid insläppet såg ut att vara sådana som nog köpte Brinsley Schwarz-skivorna när de var nya. Tyvärr var det fortfarande väldigt glest i bänkarna några minuter innan föreställningen skulle börja och den fortsatta tillströmningen var ytterst blygsam. Nick Lowe fick spela i en halvfull konsertsal.
Han gjorde dock det bästa av situationen och levererade en solid soloföreställning, där tyngdpunkten låg på låtar från de senaste fyra (och alldeles ypperliga) skivorna, men med åtminstone en handfull tillbakablickar på sin tidigare karriär. Iförd vit skjorta, mörka kostymbyxor och sitt karaktäristiska kritvita hårsvall intog han scenen redan några minuter efter utsatt tid. Utan att byta gitarr förmådde han göra de flesta av sina låtar rättvisa, inklusive mer rockiga nummer som snygga Chuck Berry-pastischen "I Knew The Bride (When She Used To Rock'n'Roll)". Klassikern "(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding" blev i soloformatet närmast en smått sorgsen reflexion och någonting helt annat än de mer kända versionerna med Brinsley Schwarz och Elvis Costello.
Bland de övriga låtarna kan nämnas "People Change", "Soulful Wind", "Without Love", "Shelley My Love", "Lately I've Let Things Slide", "Has She Got A Friend?", "I Trained Her To Love Me", "All Men Are Liars" (kanske som motvikt mot det misogyna anslaget i sistnämnda låt), "Cruel To Be Kind" och extranumret "The Beast In Me".
Mellansnacket var lagom sparsamt men underhållande. Han inledde med att göra lite reklam för sin senaste skiva, som han inte räknade med att någon i publiken kände till ("if you hear something that's not familiar, it's from my new cd. Check it out!") Han berömde Uppsalas konserthus, berättade bakgrunden till låten "Indian Queens" (som tydligen är namnet på en sömnig by i sydvästra England, nära en stuga dit Nick Lowe brukade ta sina kompisar på veckolånga fester) och berättade att han dagen innan sett en fantastisk konsert med Prince i London. Han önskade att han kunde säga "so many hits, so little time" med samma allvar som Prince. Han tackade även publiken för att den trotsat väder, vind och diverse konkurrerande nöjesaktiviteter för att se hans konsert.
Nick Lowes röst är inte särskilt omfångsrik, men den har med åren blivit allt allt mer uttrycksfull och har använts till stor effekt på hans senaste fyra skivor, liksom även under kvällens konsert.
Om jag ska klaga på något, då är det att Nick Lowe avslutade det hela efter bara omkring 75 minuter, om ens det. Han hade helt säkert kunnat hålla på ett bra tag längre. Många bra låtar var ännu ospelade och de alltför få som hade kommit var helt uppenbart sugna på mer.
Några rader framför mig i publiken satt Per Gessle, som såg ut att vara den i lokalen som ägnat störst del av dagen åt sitt utseende. Medan jag inte lyssnar särskilt mycket på Gessles musik själv, har det alltid stått klart för mig att han har utmärkt musiksmak. Det intrycket förstärktes i går kväll.
Subscribe to:
Posts (Atom)
