Jim Ford och Lee Moses

Två av mina bästa skivköp detta år har varit nya återutgivningar med Jim Ford och Lee Moses, två artister som torde vara helt okända för den stora publiken. Praktiskt taget hela Lee Moses kända produktion finns på Sanctuary-utgåvan "Time And Place", där hans lp med samma namn utökats med det dryga halvdussin singlar han släppte på olika etiketter från 1965 till 1972. Jim Fords enda fullängdare "Harlan County" kom 1969 och har på tyska Bear Familys utgåva "The Sounds Of Our Time" utökats med femton fina bonusspår, de flesta av dem outgivna. Några av dem har dock spelats in av andra artister.

Lee Moses föddes i Atlanta 1941 och blev ett lokalt namn på Atlantas soul- och bluesscen, då han ofta spelade på stadens klubbar och ibland fick hoppa in som gitarrist när olika berömdheter kom till staden. Han hade dock större ambitioner än att vara kompmusiker. Av någon anledning tog dock hans försök till solokarriär aldrig riktig fart. Under en femårsperiod släppte han sex singlar på sex olika bolag. Det handlade i flera fall om rätt primitiva lågbudgetinspelningar, men här fanns alldeles lysande exempel på rå southern soul som "Bad Girl Pts. 1 & 2" (uppdelad på två singelsidor) och "If Loving You Is A Crime (I'll Always Be Guilty)".

1971 fick han chansen att släppa en fullängdare, utgiven på Maple och försedd med en fullständigt sanslös baksidestext av en radio-DJ vid namn Jack Walker. "Time And Place" innehöll nio låtar, varav två var nyinspelningar av gamla singelspår och de övriga en blandning av originallåtar och covers som "California Dreaming" och en både funkig och långsam, sex minuter lång "Hey Joe", låtar han gör i helt unika versioner.

I Hendrix-doftande funklåten "Got That Will" förklarar Lee Moses att han "got that will to learn, I'm gonna be a star one day". Så skulle det inte bli. Kanske hade Lee Moses chanser redan då passerat. Marvin Gaye släppte "What's Going On" samma år som "Time And Place" kom. Soulpublikens smak gick mot en mer polerad och sofistikerad ljudbild, långt från det råa uttryck som kännetecknade Lee Moses musik.

Lee Moses kom bara att släppa en enda singel till, en cover på "The Dark End Of The Street" som hamnar ganska ner på listan över de bästa versionerna på denna klassiker. Även här ger han låten delvis ny text, med ett långt talat parti som bl a listar olika djurarter som "like to make love", vilket tyvärr bara får komisk effekt.

Lee Moses dog obemärkt 1997.

Medan Lee Moses inte ens hade så mycket som en lokal hit, kunde Jim Ford åtminstone känna av lite av rockstjärnelivet i skiftet mellan 60- och 70-tal, då han umgicks med personer som Sly Stone och hade vissa framgångar som låtskrivare. "Niki Hoeky", som gjordes odödlig av Aretha Franklin, är en av de låtar som har Fords namn i kompositörsfältet. Tyvärr skulle en stor del av Jim Fords fortsatta liv förmörkas av vissa av de sämre sidorna hos rockstjärnelivet, men han har åtminstone överlevt.

Jim Ford kom från en fattig familj i samma del av Kentucky som Loretta Lynn kom från, en bakgrund han skildrade i titelspåret på sin enda lp, "Harlan County", utgiven på Sundown 1969. Denna rikt varierade skiva gjorde rätt få intryck när den kom, men har med tiden blivit en favorit för de få fantaster som fått tag på den. En cd-utgåva var en kort tid tillgänglig och titelspåret dök upp på samlingen "Country Got Soul Vol. 2" för några år sedan, vilket var inledningen till min bekantskap med Jim Ford.

Skivan är lite svår att entydigt klassificera, men countrysoul är den beteckning som ligger närmast till hands och brukar användas. Här varvas vackra, stråkinramade ballader med smutsig funk och r&b. Det är uppenbart hämtat influenser både från sin barndoms Kentucky och New Orleans, där han tillbringade flera av sina ungdomsår. Detta är inte minst tydligt i titelspåret, där r&b-kompet omger en text av det slag som brukar sjungas till komp av steel guitar och fiddle. Variationen är inte mindre på extraspåren på "The Sounds Of Our Time"-utgåvan, där renodlad country samsas med pop och r&b.

Efter denna skiva höll sig Jim Ford kvar i musikbranschen ett drygt årtionde och samarbetade med bl a Sly Stone, Bobby Womack, Ronnie Wood och inte minst Nick Lowe, som i häftet till nya Bear Family-utgåvan kallar Jim Ford "the biggest musical influence in my life". Bland de många outgivna spåren på denna utgåva finns Fords version av "36 Inches High", som Lowe spelade in tidigt under sin solokarriär.

Efter en lång tid av drogproblem drog sig Jim Ford tillbaka och bosatte sig på en husvagnsparkering i Kalifornien, där han hittades av den svenske entusiasten L-P Anderson. Resultatet blev en lång artikel i Sonic Magazine och även Bear Familys fina Jim Ford-utgåva. För detta förtjänar Anderson ett stort tack, liksom hans medhjälpare Per Magnusson.