Nick Lowe i Uppsala Konsert & Kongress, 14 september 2007

Frågan om ett nytt konserthus i Uppsala har varit en politisk surdeg i åratal. Frågan har stötts och blötts om och om igen, men efter många vändor står det nu där, som en gigantisk kub av glas och betong intill den på dagarna livliga handeln på Vaksala torg, bara ett stenkast från den enorma byggarbetsplats som omger Uppsalas tågstation.
En av de första artister som uppträdde i det nya konserthuset, efter beslut i kommunfullmäktige kallat Uppsala Konsert & Kongress, var Nick Lowe. Den småilskne gamle pubrocksikonen, som på senare år blivit en distingerad, balladsjungande gentleman, intog konserthuset ensam, utrustad med en akustisk gitarr och ett gäng fantastiska låtar.
Att jag skulle se Nick Lowe var självklart, men jag hade under ganska många dagar övervägt om min sköra ekonomi tålde ett konsertbesök just nu, eller om jag skulle vänta till spelningen i Stockholm i oktober, då min ekonomi förhoppningsvis skulle vara bättre. Till slut kom jag fram till att absolut inte hade råd att se Nick Lowe i Uppsala, men jag löste en biljett ändå. Jag fick en plats på rad 17, en bra bit bak, men med god utsikt mot scenen.
De flesta jag såg vid insläppet såg ut att vara sådana som nog köpte Brinsley Schwarz-skivorna när de var nya. Tyvärr var det fortfarande väldigt glest i bänkarna några minuter innan föreställningen skulle börja och den fortsatta tillströmningen var ytterst blygsam. Nick Lowe fick spela i en halvfull konsertsal.
Han gjorde dock det bästa av situationen och levererade en solid soloföreställning, där tyngdpunkten låg på låtar från de senaste fyra (och alldeles ypperliga) skivorna, men med åtminstone en handfull tillbakablickar på sin tidigare karriär. Iförd vit skjorta, mörka kostymbyxor och sitt karaktäristiska kritvita hårsvall intog han scenen redan några minuter efter utsatt tid. Utan att byta gitarr förmådde han göra de flesta av sina låtar rättvisa, inklusive mer rockiga nummer som snygga Chuck Berry-pastischen "I Knew The Bride (When She Used To Rock'n'Roll)". Klassikern "(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding" blev i soloformatet närmast en smått sorgsen reflexion och någonting helt annat än de mer kända versionerna med Brinsley Schwarz och Elvis Costello.
Bland de övriga låtarna kan nämnas "People Change", "Soulful Wind", "Without Love", "Shelley My Love", "Lately I've Let Things Slide", "Has She Got A Friend?", "I Trained Her To Love Me", "All Men Are Liars" (kanske som motvikt mot det misogyna anslaget i sistnämnda låt), "Cruel To Be Kind" och extranumret "The Beast In Me".
Mellansnacket var lagom sparsamt men underhållande. Han inledde med att göra lite reklam för sin senaste skiva, som han inte räknade med att någon i publiken kände till ("if you hear something that's not familiar, it's from my new cd. Check it out!") Han berömde Uppsalas konserthus, berättade bakgrunden till låten "Indian Queens" (som tydligen är namnet på en sömnig by i sydvästra England, nära en stuga dit Nick Lowe brukade ta sina kompisar på veckolånga fester) och berättade att han dagen innan sett en fantastisk konsert med Prince i London. Han önskade att han kunde säga "so many hits, so little time" med samma allvar som Prince. Han tackade även publiken för att den trotsat väder, vind och diverse konkurrerande nöjesaktiviteter för att se hans konsert.
Nick Lowes röst är inte särskilt omfångsrik, men den har med åren blivit allt allt mer uttrycksfull och har använts till stor effekt på hans senaste fyra skivor, liksom även under kvällens konsert.
Om jag ska klaga på något, då är det att Nick Lowe avslutade det hela efter bara omkring 75 minuter, om ens det. Han hade helt säkert kunnat hålla på ett bra tag längre. Många bra låtar var ännu ospelade och de alltför få som hade kommit var helt uppenbart sugna på mer.
Några rader framför mig i publiken satt Per Gessle, som såg ut att vara den i lokalen som ägnat störst del av dagen åt sitt utseende. Medan jag inte lyssnar särskilt mycket på Gessles musik själv, har det alltid stått klart för mig att han har utmärkt musiksmak. Det intrycket förstärktes i går kväll.